Vet inte riktigt om jag är benägen att hålla med det gammla talesättet.Jag har inte sovit så mycket i natt. Jag är lite trött och tror faktiskt att jag är lite tjurig också. Kan säga att jag uppskattar inte att jag somnar med huvudvärk och sedan vaknar med densamma. Så morgonen startade med två panodil till frukost. 

Vi hade hur mycket som helst planerat för dagen. Vi skulle packa släpet med trädgårdsavfall och köra det på tippen. Sedan så skulle vi fylla släpet med lådor från det gamla huset så att vi kunde fortsätta att sortera bort det som vi faktiskt inte behöver ha längre.

Allt detta omkullkastades när jag gick ut och vädret lät mig förstå att det regnar. Det innebär att utomhusarbete är uteslutet. Dessutom kan vi inte fylla ett öppet släp med lådor gjorda av papp, för innehållet blir förstört. Så känner mig lite sur för det.

Jag hoppas att fortsättningen på dagen blir bättre. Jag menar det är inte så att jag behöver sitta sysslolös. Det finns massvis att göra i det här huset och vi har ytterligare lådor som måste gås igenom här. Det är nog bara julkartongerna som står säkert en månad till annars är det mycket som ska rensas undan. 

Ska ta och försöka kompletera min fina frukost med lite smörgåsar och sedan sätta igång och jobba.

Tjingeling!!!

Söndagar är som söndagar är! Normalt så känns söndagarna tunga och trista och dagen började lite på det viset. Det var så dimmigt i förmiddags så att man knappt såg tio meter framför sig. Det var väldigt fuktigt också.  Saknar redan sommaren nu när hösten känns som ett faktum. 

Hur som helst så har jag och guuben min bestämt att vi måste göra oss av med en hel del saker som finns på övervåningen här. Så han började plocka ner lådor för sortering. Sedan djupdök vi i dessa.   Jag hittade allt möjligt kul som jag glömt att jag hade. Bland annat hittade jag massvis med gamla kort. Både på familjen och gamla, gamla pojkvänner.  Jag hittade till och med en gammal fotokatalog från Kathedralskolan i Lund från 1986. Det var härliga tider det.Jag och bästa väninnan Wera ligger längst ner och tror att vi är döcola.

Den ene lådan efter den andre tömdes och ibland blev man bara sittandes för att läsa igenom saker. Det var bland annat en "dagbok" från dagis där min äldsta pojk Joakim gick. De hade lagt in foton på honom och skrivit hur han utvecklades det första året på dagis. Jag hittade något liknande för min mellersta pojk Christoffer. Men där var det mer små blåa skrivböcker om hur han hade skött/misskött sig i skolan. Jag får säga som Alma Svensson, ni vet Emil i Lönnebergas mamma sa.- Emil är en rar liten gosse! och jag får säga - Christoffer är en liten rar gosse!! Nathalie är ju inte lika gammal men jag hittade faktiskt en del saker om henne också.

Jag kunde inte tro min lycka när jag hittade flera block med en bok som jag och min syster skrev på för väldigt många år sedan. Har stora funderingar på att försöka skriva in det på datorn så att man kan skicka över det till "systra mi".

Det var härligt att gå igenom alla dessa minnen. Sedan var det ju skönt att bli av med gammla papper och sådant som man samlat på sig. Allt från tioåriga deklarationer till femton, om inte tjugoåriga julkort. Jag kan ju säga som så att det är inte klokt vad man samlar på sig under årens lopp.

Sedan tog jag en liten paus och gick in på facebook. Där hade min underbara syster, som för övrigt bor i USA och som jag inte träffat på några år, lagt upp filmklipp av familjens midsommarfirande i vårt föräldrarhem nere i Skåne. Ett par helt fantastiska filmsnuttar som jag inte trodde fanns överhuvudtaget. Jag bara älskade det!! Min bror gick bort 2007 och han var med på alla klippen och min pappa gick bort 2003 och det var han som alltid använde filmkameran så han var ju inte i bild. Men bara att få höra rösten igen var guld värt. Mitt hjärta nästan brister av både glädje, sorg och saknad.

Jag säger bara en sak. Ta vara på era små guldkorn med familjen för man vet aldrig och jag säger aldrig, när familjekonstalationerna ändras. Det kan vara långväga flyttningar eller familjemedlemmars bortgång som slår till mot familjen. Berätta vad ni betyder för varandra och lägg gammalt groll åt sidan. För det finns inget i världen som kan ersätta familjen.

Det har varit en helt underbar eftermiddag när jag har vandrat längst med minnenas aveny.

My FAMILY, I love you all!!!!!  

Jaha här har vi Casino som nu på förmiddagen har gjort sin"plikt". Här helt slut av utmattning.     

Alla människor lider av tvångstankar mer eller mindre. Det kan vara att man måste gå och titta om dörren verkligen är låst innan man går och lägger sig eller när man lämnar huset. Som barn var det att man inte skulle gå på vissa brunnslock. Eller att man inte kan sova borta ordentligt utan att man har sin egen kudde. Checka en extra gång om kaffekokaren är avslagen. Eller att man inte kan åka och handla utan att man är sminkad. Dessa små detaljer brukar normalt inte störa ens vardag.Utan man gör eller lever med tvångstankarna utan bekymmer.

Jag vaknade som vanligt nu i morse och har börjat min själv-terapi! Detta har kommit sedan mina husmarodörer Freja, Idun och Saga flyttade in. Jag har nämligen tvångstankar när det kommer till skrynkliga mattor.  Mina barn har under alla år hjälpt mig att rätta till mattorna när de har rullat ihop sig eller korvat sig för att jag inte ska bli skogstokig. Men nu har jag under fyra veckors tid fått springa och rätta till mattorna. När jag går upp på morgonen är mattorna inte bara skrynkliga, de ligger i en hel förbannad hög. Eller så har de förflyttat sig från ett rum till ett annat på något märkligt vis.  Kattungarna tittar fullständigt oskyldigt på mig när jag skällandes rättar till mattorna. Ibland iggar de mig totalt och sätter sig och börjar tvätta sig precis bredvid mattan jag just rättat till.

Jag vet att det är ogjort arbete att rätta till mattorna för jag hinner bara gå på toa eller gå in i ett annat rum när jag hör att de små liven är igång med sina uppdrag igen. Och när jag kommer tillbaka får jag börja om från början igen. 

Jag tror att detta måste kallas terapiarbete för jag känner att jag snart har acceptera att mitt golv ser ut som en karrikatyrmålning av Picasso. Känner ett konstigt lugn innom mig själv. Ja, jag hoppas att jag har kommit över det hela så att det inte är psyket som håller på att krackelera fullständigt här.  

Författare: Richelle Mead

Böcker: Törst, Fruset blod, Skuggkysst, Löftet, Yttersta offret och Andens kraft

För alla er som gillar "The Twilight Saga" så kommer här ett boktips.  

Jag är väldigt förtjust i "sagan" men jag måste säga att jag sträckläste den här serien väldigt, väldigt snabbt.   Eller rättare sagt fyra böcker i serien. Tyckte dock att den fjärde slutade med en "cliffhanger" Och döm om min glädje när jag upptäckte att det nu finns sex böcker i serien. Kommer genast att beställa fortsättningen i den här serien. för den har varit grymt bra. Jag kan bara varmt rekomendera den till alla blodtörstiga läsare.    

Nu har jag gjort mina dagliga sysslor. Dammsugit huset och plockat och donat. Det har städats mer här den senaste tiden än vad jag har tyckt varit kul. Vadan detta?

Jo, jag har blivit småbarnsmamma på gamla dar. Mina små flickor är tre stycken vildkattsungar som vi räddade från att frysa som synden nu i vinter. Dessa små "gudinnor" som för övrigt heter Freja, Saga och Idun, sätter ände på hela huset. När vi fick in dem i huset för ungefär 6 veckor sedan så var det inte mycket med dem. Ja om man bortser från att de var bitska utav bara synden.De fräste och revs och bet som om deras mamma hade varit en kamphund. 

Sedan låg de små liven och tryckte bakom tvättmaskinen i en enda liten hög. De fräste och spottade åt en bara man vågade visa nunan inne i badrummet.

Nu har tiden gått och de små liven känner definitivt inte sig lika osäkra längre. Sakta men säkert har dessa små sötnosar förvandlats till husmarodörer. De hämtar sin livskraft bland mina fönsterblommor. Dessa stackars, inte ont anande blommor gör bäst i att huka sig när kisemisarna är ute på något osynligt korståg. Dessa korståg verkar ligga i något märkligt rullande schema. Mina gudinnor ligger underbart söta och sover nån timmes tid. Sedan börjar de röra på sig. Först sakta. Sedan i allt större hastighet och med en smidighet som vilken atlet som helst skulle avundats. Det är nu problemet börjar sätta in. För det första är de tre stycken så på något underligt sätt verkar de trigga igång varandra. För det andra är de bara smidiga när de själva vill det. Så om det är en blomkruka ivägen, tja, synd om den ju! När sedan olyckan är ett faktum, jag menar min olycka, är det precis som om de får slut på energin och återgå till att slumra sött.

Casino, våran äldre hankatt, har i jämnlikhetens tecken tagit på sig ansvaret som surrogatmamma åt de små liven. Det hör till saken att han är "tillsammans" med gudinnornas mamma. Detta kan ha påverkat honom till att medverka i den fars som utspelar sig i denna kattvärld.Till att börja med tyckte han att det var okej med en liten skara söta kattungar som välkomstkommite varje gång han kom in om dörren. Men denna glädje och kärlek började avta när han förstod att det låg mer i att vara surrogatmamma än att bara finnas till för dem. För det är så att varje gång han kommer hem så överfalls han nu av sötnosarna. Deras krav ligger i att de vill känna den ursprungliga tryggheten med mamma i närheten. För Casino innebär det att om han lägger sig ner någonstanns i huset så finns det tre stycken som vill amma honom.  Detta har medfört att han numera ligger och sover i hallen där det går att stänga dörren om honom. Han har dessutom börjat inta sina måltider där eftersom han inte har en chans mot all denna charm och får därav inget till livs själv.  

Hur som helst så kan jag inte säga annat än att de här små liven får mig att gapskratta rent primalt åt deras små upptåg. Ja, man kan till och med säga att de är som ett livselexir när de skänker sådan glädje, även om de nu har skapat en massa merjobb för mig.  

Men kontentan av det hela är endå att har man inte trygga sysselsättningar redan så skaffar man dem.