Söndagar är som söndagar är! Normalt så känns söndagarna tunga och trista och dagen började lite på det viset. Det var så dimmigt i förmiddags så att man knappt såg tio meter framför sig. Det var väldigt fuktigt också.  Saknar redan sommaren nu när hösten känns som ett faktum. 

Hur som helst så har jag och guuben min bestämt att vi måste göra oss av med en hel del saker som finns på övervåningen här. Så han började plocka ner lådor för sortering. Sedan djupdök vi i dessa.   Jag hittade allt möjligt kul som jag glömt att jag hade. Bland annat hittade jag massvis med gamla kort. Både på familjen och gamla, gamla pojkvänner.  Jag hittade till och med en gammal fotokatalog från Kathedralskolan i Lund från 1986. Det var härliga tider det.Jag och bästa väninnan Wera ligger längst ner och tror att vi är döcola.

Den ene lådan efter den andre tömdes och ibland blev man bara sittandes för att läsa igenom saker. Det var bland annat en "dagbok" från dagis där min äldsta pojk Joakim gick. De hade lagt in foton på honom och skrivit hur han utvecklades det första året på dagis. Jag hittade något liknande för min mellersta pojk Christoffer. Men där var det mer små blåa skrivböcker om hur han hade skött/misskött sig i skolan. Jag får säga som Alma Svensson, ni vet Emil i Lönnebergas mamma sa.- Emil är en rar liten gosse! och jag får säga - Christoffer är en liten rar gosse!! Nathalie är ju inte lika gammal men jag hittade faktiskt en del saker om henne också.

Jag kunde inte tro min lycka när jag hittade flera block med en bok som jag och min syster skrev på för väldigt många år sedan. Har stora funderingar på att försöka skriva in det på datorn så att man kan skicka över det till "systra mi".

Det var härligt att gå igenom alla dessa minnen. Sedan var det ju skönt att bli av med gammla papper och sådant som man samlat på sig. Allt från tioåriga deklarationer till femton, om inte tjugoåriga julkort. Jag kan ju säga som så att det är inte klokt vad man samlar på sig under årens lopp.

Sedan tog jag en liten paus och gick in på facebook. Där hade min underbara syster, som för övrigt bor i USA och som jag inte träffat på några år, lagt upp filmklipp av familjens midsommarfirande i vårt föräldrarhem nere i Skåne. Ett par helt fantastiska filmsnuttar som jag inte trodde fanns överhuvudtaget. Jag bara älskade det!! Min bror gick bort 2007 och han var med på alla klippen och min pappa gick bort 2003 och det var han som alltid använde filmkameran så han var ju inte i bild. Men bara att få höra rösten igen var guld värt. Mitt hjärta nästan brister av både glädje, sorg och saknad.

Jag säger bara en sak. Ta vara på era små guldkorn med familjen för man vet aldrig och jag säger aldrig, när familjekonstalationerna ändras. Det kan vara långväga flyttningar eller familjemedlemmars bortgång som slår till mot familjen. Berätta vad ni betyder för varandra och lägg gammalt groll åt sidan. För det finns inget i världen som kan ersätta familjen.

Det har varit en helt underbar eftermiddag när jag har vandrat längst med minnenas aveny.

My FAMILY, I love you all!!!!!  

Jaha här har vi Casino som nu på förmiddagen har gjort sin"plikt". Här helt slut av utmattning.     

Alla människor lider av tvångstankar mer eller mindre. Det kan vara att man måste gå och titta om dörren verkligen är låst innan man går och lägger sig eller när man lämnar huset. Som barn var det att man inte skulle gå på vissa brunnslock. Eller att man inte kan sova borta ordentligt utan att man har sin egen kudde. Checka en extra gång om kaffekokaren är avslagen. Eller att man inte kan åka och handla utan att man är sminkad. Dessa små detaljer brukar normalt inte störa ens vardag.Utan man gör eller lever med tvångstankarna utan bekymmer.

Jag vaknade som vanligt nu i morse och har börjat min själv-terapi! Detta har kommit sedan mina husmarodörer Freja, Idun och Saga flyttade in. Jag har nämligen tvångstankar när det kommer till skrynkliga mattor.  Mina barn har under alla år hjälpt mig att rätta till mattorna när de har rullat ihop sig eller korvat sig för att jag inte ska bli skogstokig. Men nu har jag under fyra veckors tid fått springa och rätta till mattorna. När jag går upp på morgonen är mattorna inte bara skrynkliga, de ligger i en hel förbannad hög. Eller så har de förflyttat sig från ett rum till ett annat på något märkligt vis.  Kattungarna tittar fullständigt oskyldigt på mig när jag skällandes rättar till mattorna. Ibland iggar de mig totalt och sätter sig och börjar tvätta sig precis bredvid mattan jag just rättat till.

Jag vet att det är ogjort arbete att rätta till mattorna för jag hinner bara gå på toa eller gå in i ett annat rum när jag hör att de små liven är igång med sina uppdrag igen. Och när jag kommer tillbaka får jag börja om från början igen. 

Jag tror att detta måste kallas terapiarbete för jag känner att jag snart har acceptera att mitt golv ser ut som en karrikatyrmålning av Picasso. Känner ett konstigt lugn innom mig själv. Ja, jag hoppas att jag har kommit över det hela så att det inte är psyket som håller på att krackelera fullständigt här.